När jag mindre var allt lättare, speciellt påtagligt är det nu när jag helst av allt bara vill sörja och ha mig själv att tänka på..
Men det är inte förr, det är nu och nu har jag andra att sätta före mig själv. Trots detta är det inte alls hemskt, det kanske till och med är någon positivt?
Det finns inte utrymme till att bryta ihop, inte ens en liten stund. Det är nämligen så att för mina fantastiska barn så är det som vilken dag som helst - vi ska göra frukost, mysa i soffan, leka, bråka om ytterkläder, läsa böcker och göra precis allt annat som vi gör vilken dag som helst.
Så, när det för en millisekund blir tyst, då kommer allt - allting kommer över mig och jag påminns om de sista dagarna och det farväl som jag absolut inte alls ville ta.
För en liten stund kan jag då känna hur övermäktig sorgen är och hur svårt det skulle vara att fortsätta med vardagen - men, sedan är tystnaden över och någon vill ha hela min uppmärksamhet.
Tack och lov för att tjejerna ser till att hålla mina fötter på jorden - trots allt.
Nej, det är inte som förr, på gott och ont - för ont, det gör det..
Kramar i massor! M berättade för mig hur stolt han var över sin barnbarn och tjejerna. Han hade även en önskan att få vara med på Marcus doktorsfest! Så tråkigt att han inte hann finaste morfar! Idag ska jag åka och tända ett ljus för han min extramorfar >3
SvaraRaderaJag önskar jag kunde ge dej en riktig kram just nu...
SvaraRaderaJag tror på ett sätt att det är bra,att det inte är riktigt som förr, att man inte helt tappar fotfästet, att man har nåt annat att fokusera på en stund. Det är klart att man ändå får vara ledsen, det måste man.
Ont i hjärtat och ont i själen gör det, det måste få göra ont innan det blir bättre...
När flickorna blir äldre får du berätta om din fina morfar.
<3
Visst är livet jobbigt ibland men så är det tur att familjen ändå måste fungera.
SvaraRaderaVi tände ett ljus här hemma kändes bra.
Med tiden ljusnar det och minnena blir en tröst.
Kramar från oss till er alla